is

Blogga är inte så roligt som jag trodde en gång i tiden. Men jag gör ett nytt försök, fast samtidigt tar jag en paus från välbekanta och problembaserade blogg.se och flyttar hit http://whatdoimean.blogspot.com/

Tjarå.

Ibland förvånar man sig själv mer än man vill. Ibland eller snarare lite för ofta kommer man på för sent att det är bättre att säga nej fastän man vill ja. Man borde sannerligen ha lärt sig vid det här laget att det bara är en själv som kan bestämma om man tillåter sig bli utnyttjad eller inte, eller om man tycker det är värt att utnyttja möjligheten. Osis när man inser i efterhand att det var ett riktigt dumt val, det är inte alla stunder jag kan övertala mig själv om att det var värt det, och att var sak har sin tid och att man kan vara glad över den tid det fick.
Så jag antar att jag får skylla mig sjäv litegrann, även om jag inte kunde veta att jag skulle reagera eller känna som jag gör, men nu är det så och det gör ont, gör mig rätt meningslös och ledsen i ögat. Å det finns ingenting jag kan göra åt det, mer än att vänta och hoppas på att det ska gå över. Sluta göra ont i magen, sluta få mig att känna som ett onödigt skräp och en missförstådd 15 åring. Det är en ovärd sysselsättning. Förstår också väldigt väl att man inte kan be om saker till någon som troligtvis bryr sig mer om sin lilltå än om en förvirrad jag, men det vore fantastiskt fint om jag slapp se andra bli uppraggade, för det klarar inte mitt söndertrasade lilla hjärta av.
Träna och försöka umgås med människor som är snälla har jag hört ska vara en bra grej, kanske råna en bank och sen sluta jobba för gott, kanske bli nunna på heltid, eventuellt fly landet och byta liv, möjligtvis lägga sig ner och dö eller kanske bara cykla hårdare och längre.

Förövrigt borde jag inte få tillåtelse att sitta vid en dator ikväll eller ha en blogg. Men det får jag tydligen. Fast det får vara nog här nu för ett tag. För att inte riskera att göra någon för självgod och för att behålla en viss självrespekt tänker jag behålla mina dagar och tankar för mig själv ett tag framöver. Jag kanske fortsätter sen, kanske flyttar eller kanske slutar. Det är ett senare problem. Så länge, tack för att ni hängt med och läst all skit som dykt upp här i tid och otid.

Hejdå!

Det är mycket nu. Iförrgår upptäckte jag att fåglar låter som mest mellan 3 och 4 på natten och att det inte är någon skillnad på ljuden i råsunda och djungeln under natten. Sen har jag blivit påmind om att migrän är ett av livets mest ovärda sysselsättningar. Troligtvis kryddade fotografiska mitt kaffe med amfetamin för jag har aldrig varit så klarvaken i hela mitt så länge som i söndagsnatt. Mardrömmen släppte framåt eftermiddagen och eftersom att solen sken kände jag, eller snarare min inneboende damp att jag behövde komma ut på en promenad. Då någon snor mina tvätttider hela tiden hade jag inga lämpliga och lagomt osnabba kläder att gå i så det fick bli mina snabbaste kompressionstights och dito strumpor. Jag började gå, sen testade jag jogga, det gick jättebra och helt plötsligt släppte det sista av den demondrabbade huvudvärken så jag fortsatte jogga och efter ett litet tag kom jag på att det var länge sen jag sprang en mil och började fundera på hur jobbigt kroppen skulle tycka det var. Jag skyller övermodet på kompressionskläderna, de tvingade mig till överprestation. Men det var inte jobbigt, det tog en timme och tretton minuter och det må vara väldigt långsamt men ändå ett rekord för att ha börjat dagen, eller snarare aldrig slutat dagen innan och kryddat förmiddagen med migränmonster.
Sen kom jag hem och insåg att jag såg ut som Ellen Degeneres i läderhosen när jag sprang och sen kom huvudvärken tillbaks. På torsdag har jag dock skrivit in min tvätttid med bläck.

Jag tror jag väljer att inte tro på magkänsla idag. Inte för att vara det minsta selektiv men jag bestämmer nog att det där väldigt konstiga var helt fel idag och så hoppas vi på att allting blir jättebra. Allting kommer bli bra, visst. Fåglarna sjunger ju och även om jag kanske inte riktigt tycker om att det ringer på dörren klockan 9 på morgonen så min morgonsfär och rutiner blir rubbade kan det vara ok, sen var fotografiska ganska bra. Inte den bästa utställningen men det är fint att luta axeln och diskutera ze beauty of life ibland. Fast jag är nog lite bakfull från löpningen och cyklingen igår, vi skyller klumpen i magen på det.

Vad jag egentligen undrar är varför ingen talat om för mig att jag cyklar för Garmin/Cervelo?

Ja men se där om inte solen skiner idag också och frukosten smakade magnifikt i sängen med en film och gårdagens påse polly gjorde sig inte det minsta påmind under löprundan och maten smakade inte det minsta bränt och snart kommer frugan hit för att pumpa sina däck och sen ska vi ut och cykla. Är det inte lördag så säg.



Just det. Jag har klippt mig lite. Glömde nämna det. Tihi. Att jag är en spännis är däremot inget nytt.

Så up yours, jag är nämligen bra på att räkna, äger ett fantastiskt minne och har stängt dörren.
Visserligen har jag lite problem med singular eller plural och diverse tempusformer ibland, men jag jobbar på't.

Kan man driva med sig själv utan att förstå det roliga eller vara direkt medveten om det? Om det är så verkar mitt undermedvetna vara förbannat skadeglatt, å jag vet att det är fredag den 13onde idag men jag tror inte på det. Fast dagens enda regnskur inträffade under de 32 minuter det tog mig att cykla från jobbet och hem.
När jag hackade lök slant jag och lyckades skära mig själv i magen, vad är oddsen? Jag behöver verkligen inte en femte navel på min mage. Tänkte ta hand om resterna av middagen för ett tag sen men blev attackerad av den "diskade" matlådan som tydligen intagit en intensiv camoflaugefärg, väldigt dåligt med grön cammo i en genomskinlig plastlåda bara. Soptunnan. När maten skulle ner i en annan ren matlåda stod spisen kvar på 2an, en tämligen bränd och vällagad matlåda efter 1,5 h på plattan, det ska bli gott imorn.

Väntar med att damsuga tills imorgon och låter bli att tända ljusen ikväll. Sömn är också kul. Väldigt kul faktiskt, lite utav det roligaste jag vet nu för tiden. Inte för att jag är trött, vaknar ändå 5:24 varje morgon av grannens väckarklocka men det gör inget. Jag har inte ens en manskropp brevid som skulle kunna göra sömnen eller tiden i sängen roligare. Det är sängen itself, den är verkligen helt fantastisk, om den kunde skulle den sjunga vaggvisor för mig och klia mig på ryggen, det kan den inte... men det känns nästan som det, jag vaknar på morgonen och känner att jag saknar den, den tar så väl hand om mig under natten att jag nästan förväntar mig att det ska vara någon till i sängen som orsakat välmåendet. Jag älskar den, den älskar mig å det är dags för lite kärlek snart. Först resterande innehåll i jättepollypåsen. Tjockkarman måste få sitt.

Jag kan tänka mig vara ledig igen. Bo i en hängmatta, bada från klippor, läsa allmänbildande serier, lyssna på historier, cykla till ensamheten och somna till lukten av solvarm hud. Japp, det går bra.

Varför ska man stressa? Det ska man inte. Så varför jagar jag upp mig över uteblivna sysslor... skärp mig!
Nu är det såhär, jag har onekligen valt att prioritera lite annorlunda just den här våren, kanske inte helt med genomtänkta motiv, men det gör ingenting för det har varit fint ändå. Fint är kanske fel uttryck, lärorikt, härdande, strålande och utvecklande... äh... allt som allt summa sumarum väldigt fint. Jag kommer kunna se tillbaks på våren 2011 med en tår i ögonvrån, jag kommer vilja dunka mig själv i ryggen om 10 år och säga att starkt jobbat, duktig idiot!
Starkt jobbat är ett fint uttryck, mest för att sloganen löd Starkt jobbat, P.G! Min frus initialer är P.G, och hon är bra på att jobba starkt. Var det det jag skulle skriva om nu, nej det var det inte. Men ändå.

Vad jag skulle förklara för mig själv är att det är okej om jag inte hinner få Lancestrong(lance armstrong, lancestrong, inget skämt bara min bristfälliga talförmåga som rotat sig fast) ben innan Vättern, är jag inte redo så skiter jag i det. Jag kan inte certifiera mig på söndag eftersom jag jobbar, får jag inte vara med i min sub10 grupp så får det vara så. Tar jag tiden till att träna tillräckligt så kommer det bli skitkul, har jag inte motivation eller tillräckligt med tid så kommer det bli skitkul ändå. Det är okej att banga. Det är okej att banga. Det är okej att banga. Det är okej att banga. Tror nästan på det... mest tänker jag inte kliva upp klockan fem för att få ett litet morgonpass imorgonbitti, jag orkar helt enkelt inte. Jag älskar nämligen att sova i min nya säng. Sket dessutom i kvällspasset idag, för jag älskar att sitta i parker och grilla också. Fast såhär i efterhand hade jag nog hellre cyklat, cykelnerverna blev sura och tyckte det var för dekadent i parken. Men det var lärorikt.

Helgen var fantastisk, jag har burit vet, skrattat med släkten och sovit i solen.
Jag är förövrigt livrädd. Imorgon ska jag döda en del av mig som vissa hävdar är det som gör jag till mig. När ska jag sluta vara i trotsåldern?

Livet är fint. Lagomt till att jag gav upp jobbet för dagen slutade det regna och solen började skina. Sen var det visserlig motvind åt alla håll och mina ben presterade som om de inte blivit använda på 5 år. Men, solen sken hela vägen, jag cyklade in i min kiropraktor, mötte Bruse och blev uppraggad av 3 Fredrikshovklungor och fick beröm av en ung man i snabb form. Jag avböjde hofvet och hann hem lagom innan mina fötter blev förfrusna trots att jag gjorde ett pitstopp på min gamla ica närabutik med bästa Anders som cykelvakt. Efter en 20 minuter lång dusch i varmast möjliga vatten kom känseln i fötterna tillbaks och nu är jag mätt efter en gigantisk smoothie och mackor med groddar och jag kan klappa mig på huvudet och vara så skitnödigt nöjd över livet att jag egentligen borde skämmas. Det gör jag inte. Nu ska jag packa väskan för imorgon tänker jag åka upp till mina älskade föräldrar och kramas, kanske kanske hoppas hinner jag träffa andra fina människor också och det ska bli varmt och alla träd har fått gröna blad. Sen sova, i min nya och helt fantastiskt sköna säng.

Föresten. Det är löjligt kul att cykla. Å när man tycker att det är extra jobbigt för man är svag, så gör det ingenting att en klunga på typ 30 välvuxna män i tighta kläder cyklar förbi så man hamnar i mitten, det är lite som att hamna i en godisbutik, fast bättre. Amen.

Jag ångrar mig. Den här måndagen är så fantastisk att jag borde ha champagne till kvällsfika. Tror att jag för första gången får kalla mig själv cyklist, bytte nämligen däck, SJÄLV.  För att ni ska förstå det stora i detta måste jag faktiskt erkänna en jobbig sak, jag är en klen crybaby. Min räcer har fått punka fler gånger än vad det finns siffror att räkna med och jag har aldrig, ALDRIG bytt slang själv. Om jag någon gång har sagt det var det en lögn, modifierad möjligtvis och inte helt igenom lögn, jag har hjälp till, knappt... varenda gång mitt däck small så har jag haft en telefonen snabbare i handen än en ny slang och min privata hjälte och mannen med större välvilja än Ghandi har alltid kommit till undsättning, även om det rör sig om typ 2 mil cykelväg till min hjälplösa punka.
Nu har jag inga bra svar på varför denna rädsla och handikapp har funnits där så det låter jag bli att utvärdera. Saken är den att jag inte alltid kan ringa denne fantastiska man längre och imorgon tänkte jag cykla, räcern måste gå från trainerdäck till vanligt däck och den enda till hands att utföra uppgiften är jag. Wham bam, klart. Inga konstigheter. Det tog två sekunder och sen var det gjort, ingen smärta, inte jobbigt och jag blev inte det minsta arg. Som om det vore den naturligaste saken i världen. En helt fantastisk upplevelse. Nu finns inga hinder i världen för min cykelkarriär, jag kan numera cykla 18 mil åt fel håll på egen hand utan att behöva oroa mig för att bli dödad av en punka! Amen.


(Liz Hatch är också en riktig cyklist)

Det tog 3 timmar att laga mat, 1,5h att fundera om jag skulle koka ris eller steka köttfärs först, insåg sen att det  kunde göras samtidigt. 1,5h till att i små etapper komponera gegget. Köttfärsen blev bränd, riset geggigt, resten gick att äta. Passade på att tappa diskmedlet i toaletten, ja jag diskar på toan, på som i handfatet inte i som i toaletten.
Mitt självförtroende sitter någonstans i lilltån och stoltserar ty jag cyklade fixed till jobbet och höll knappt på att ta mig hem för sista backarna med en sisådär 5% maxlutning. Mina ben. MINA BEN. Vart är mina ben. Jag har inga ben. Snart är det vättern. Men det var inte det jag skulle säga. Vad jag vill gnälla över var att jag tänkte städa och sätta på mitt återfunna bakdäck på räcern ikväll också, kanske lägga in bilder från den lilla trippen jag nyss gjort men nästan glömt, främst borde jag sova tidigt.  Tiden räcker inte till när man är långsammare än slowmotion. Tänka sig vilka problem man kan uppbåda en måndagskväll när vårfåglarna kvittrar ihjäl sig för att hålla värmen i trädet utanför.

Diska! Det måste jag också göra... nu blev det helt plötsligt för mycket, jag äter nog lite mer godis istället, det är bra för hyn, matsmältningen och uthålligheten.

det var tydligen några som gifte sig igår, tydligen beräknades 2 billioner människor sitta bänkade framför sina tv-apparater för att titta på det. 2 billioner är rätt många. jag hade missat den lilla händelsen, venezulianer har inte pratat om det, eller det kanske de har, men jag vet inte vad giftemål heter på spanska. allmänbildat.

det var ändå inte särskilt viktigt för mig. viktigare var att jag fick fira min älskade fru en dag efter hennes 25-års dag.
hon är den starkaste, vackraste och grymmaste kvinna jag känner och någonsin kommer ha känt. jag vet ingen som är lika bra som hon är. ibland måste jag fnissa av lycka för mig själv när jag kommer på att jag får känna henne och att hon står ut med mig genom det mesta och inte idiotförklarar alla mina teorier och ideer så hårt. och att hon trots att det är hon som fyllt år orkar lyssna på mitt pladder om livet. tillsammans med henne känns det alltid som om det går att lösa vilket världsproblem som helst. jag älskar henne ofantligt för att hon är en hjältinna på riktigt.
vi drack vin ett tag och snackade skit, sen lyxade vi till med middag på gyllene måsen och snackade ännu mer skit, började fnissa för att en klasskamrat från mellanstadiet lillebror gick förbi, sist vi såg honom hade han krulligt mörkt hår och de sötaste mörkbruna ögonen jag kan minnas. tänka sig att han blivit så stor, fått skägg och allt, kära hjärtaness.

idag har jag sprungit, använt musklerna i gräset, ätit, duschat, deklarerat, städat lite, druckit vatten, betalat räkningar, ätit godis och begärt pengarna från långsamma sj-resor, nu tänker jag gå ut till en stor bil och min tre meter långa vän och åka till Ikea för att köpa säng. VÅRenergi, jag ÄLSKAR dig.

Hemma! Pumpade däcken och rullade ut på fixen, runt runt upp och nerför, inte visste jag att det var vår på riktigt i Stockholm och att solen skiner varmt även här eller att blommorna på träden och marken är minst lika fina som i sydamerika. Nu börjar säsongen. Eller strax, jag ska bara sluta kissa bajs och börja äta mat utan att stöna.
Tror det finns runt 500 bilder från Venezuela på min kamera, men just nu ska jag lägga mig ner och dö, så det få bli en annan dag.

Det regnar. Men lika glad ar jag for det for jag har fortfarande semester och Venezuela ar fortfarande landet under mina fotter.